About one year ago, I released Tych Panel, a tool that lets photographers automate the creation of diptychs, triptychs and other similiar layouts.

Being used by over 6 000 photographers around the world, it is safe to say that Tych Panel has been a great success. It was featured on sites like Smashing Magazine, Fotosidan, Moderskeppet, Kamera & Bild and Feber to name a few.

Today, I am announcing the release of Tych Panel 2, the latest rendition of the diptych creation tool. The new version features a wide range of improvements, making the everyday life of the photographer even easier.

The short list of improvements is as follows:

• Row / column compositing paradigm.
• Reorder images with thumbnails.
• Resize to both target width & height.
• Maintain width or height when adding pictures.
• Smart objects & Layer masks.
• Adobe Bridge integration.
• Background color, outer border & rounded corners.
• Actions.
• New output options.

I don't know how much time I've spent working on this update, but it's been a lot. And I'd like to thank a few people who've helped me along the way, and really, for making Tych Panel 2 what it is today.

So here we go.

Big shout-outs to John Nack from Adobe, Petra Hall, Christiane Rosenberger from Smashing Magazine, Sanna Lund from Moderskeppet, the people of Faded & Blurred. And to my girlfriend Stina, for being so patient with me.

Check out Tych Panel 2 here.

Svanar + snö = win.

Göteborg, det är så här jag ser dig.

Men nu kan du ge oss sommar.

Det må se idylliskt ut på bilderna, men verkligheten var hård och skoningslös. Åtminstone för Martin som hade rejält med otur i backen. Med två benbrott och ett skadat knä så var skidhelgen över innan den hann börja.

Martin som dessutom fixat och planerat hela helgen.

Men rehabiliteringen går bra och idag skuttar han glatt fram både med och utan kryckor. Och inom ett par veckor lär han kunna överge kryckorna helt.

Då ska det fotas bröllop!

Sitter här och går igenom lite bilder från i våras.

Börjar sakna ljuset.

Isak och Petra i Trollhättan.

Min systerson Tobias. En rolig liten gubbe.

Detta är Anna som jag fotade förra sommaren ute på Hisingen.

Ett gäng bröllopsfotografer med Oskar Allerby i spetsen auktionerar nu ut bröllop i Musikhjälpen.

Läs mer här.

Fler bilder på Magnus + en av hans låtar.

Mycket otippat unnade jag mig själv ett höstlov i år. Och ännu mer otippat spenderade jag delar av det i Finland av alla ställen. Närmare bestämt i Helsingfors – tillsammans med Stina och hennes familj. Där upplevde vi allt man bör uppleva på en Finlandsresa.

Stockmann, Mumintroll och finländsk finmat. Allt glatt ackompanjerat av karaoke på finska.

En bild från i somras.

I CFFC tog vi fotografering på allvar. Utan att gå för långt, såklart. Men det förstår man ju av filmen..

Producerat av Viktor och mig tillsammans med Josef Runsten & Erik Salvén.

När jag fäller upp persiennerna i min lilla lägenhet möts jag av strålande sol. Himlen är blå och solljuset väller in. Det bildas mönster i lägenheten av de långa skuggorna. – Nu är det bästa ljuset, skriver jag i ett sms till mitt fotoobjekt. Ett försök att få honom att skynda sig.

– Det e lugnt, e på väg, svarar han. Fast egentligen är det bara skönt att få lite extra tid att göra sig klar. Förnöjt läser jag några blogginlägg i min RSS-läsare medan jag i lugn och ro äter min frukost.

Strax före 9:30 är jag i herrarnas omklädningsrum. Ingen Klingan ännu. Två veckor tidigare hade jag frågat Klingan om han ville bli fotad. Det ville han gärna. Och han verkade nästan bli lite rörd av min fråga. – Varför just jag? undrade han. Det finns ju så många andra på gymmet. Som ni kanske förstår känner jag inte Klingan så bra. Men efter att ha tränat på samma ställe i nästan tre år har vi börjat bli vänner. – Jag tror det kan bli bra bilder, försökte jag dilla i honom.

Klingan heter egentligen Simon. Simon Klingberg. Och Simon är stark. Riktigt jävla stark. Och en jävligt skön snubbe. Han pluggar sista året geovetenskap på Göteborgs Universitet. Efter skolan går Simon och tränar. Fem dagar i veckan. Killen har självdiciplin. Men träningen har en baksida, mer om det senare.

Tillbaks till omklädningsrummet. Jag behöver inte vänta länge. Efter att ha utbytt den sedvanliga hälsningen snackar vi lite skit medan jag tar de första bilderna. Klingan berättar att han har ovanligt mycket träningsvärk i benen. – Gick som en gammal gubbe när ja steg upp, förklarar han. Vi velar lite med vilka träningskläder Simon ska ha på sig. Jag har bett honom ta med en grå luvtröja, vilket han aldrig tränar i vanligtvis. Fast jag lyckas övertala honom att det ser tufft ut på bild. Så grå luvtröja it is.

Det kommer bli ett hårt pass för Simon. Jag förbereder honom på vad som väntar genom att visa några skisser. Skisserna visar något som ska föreställa Simon när han tränar ur olika bildvinklar. Hantelpress, bänkpress, chins och hantelrodd. Simon bara skrattar.

Simon kör ett hårt pass. Han går in för varje övning, trots sin träningsvärk. Han tycker det är viktigt att han ser stark ut på bilderna. Det tycker jag med. Det är ju hela poängen. – Ska jag köra ett set till? frågar han omtänksamt efter varje set han gör. Han är outtröttlig, tycks det. Och väldigt tålmodig. Det gör det till en fröjd att fotografera.

Efter ungefär två timmar börjar jag känna mig klar med plåtningen. Då tycker Simon att vi ska köra lite marklyft. Vansinne tänker jag och fattar inte hur han orkar. Men det är klart vi ska ta lite marklyftsbilder också. – Man får ju passa på, fortsätter han. Och marklyft blir det. Och lite dips. Sedan nöjer vi oss.

När vi är klara med fotograferingen berättar Simon att han har mått lite kasst de senaste dagarna. Han berättar om vaccinsprutan han tagit mot Malaria och att den gör att man mår dåligt. Simon ska nämligen till Uganda med skolan om mindre än en vecka. Han tränar alltså fastän han mår illa. Så Klingan. Att skita i allt och bara köra på.

Angående vad jag skrev om några rader upp. Det om baksidan. Jo, det är så här. Simon väger över 100 kg. Han är en stor kille. Ja, ni ser ju på bilderna. Och det är inte fett ni ser. Ok, några kg är fett. Men det mesta är muskler. Detta verkar få många att tror att han på nåt sätt är farlig. Att han är en bad boy. För att han är stor och stark.

Han förklarade det där för mig en gång. Av någon anledning kom vi in på mitt skägg. More like my fjun. Hursomhelst. Jag frågade varför inte han hade skägg. – Du skulle passa i det, sa jag. Jo, då förklarade han det för mig. – Jag har slutat med skägg. Det gör att jag ser så farlig ut. När jag hade skägg och kommer gåendes i korridoren på skolan går folk runt mig. De tror jag är farligt eller nåt.

Men man kan inte ha mer fel. Simon är en av de snällaste personerna jag känner. Jag har aldrig hört honom vara vare sig sarkastisk, cynisk eller säga det minsta illa om någon. Han är ödmjuk. Men alla vågar inte prata med Simon. Det tycker jag är synd. Men det är inget som verkar tynga Klingan. – Det är bara att öppna med ett skämt, så brukar de slappna av.

/Reimund – 2010-11-08, Göteborg

Vi åker förbi sjön i Sjömarken som ligger perfekt spegelblank, och täckt i dimma.

– Fan, jag skulle tagit kameran med mig.
– Ska vi vända?
– Nä, skit i det.
– Säker?
– Mm, orka.

Resten av dagen får Stina höra hur mycket jag ångrar att vi inte vände och hämtade den himla kameran.

Nästa dag ser sjön ut såhär.

\o/