För nästan exakt ett år sedan följde jag med Klingan på ett av hans träningspass. Det hela slutade som ett reportage. Nu, efter att ha samlat damm på min hårddisk i ett drygt år, är det hög tid jag plockar fram filerna och gör något med dem.
Klockan är 7:58 när jag får första smset. – Kan vi inte ta det kl 10 istället? Klingan ligger och snoozar. Klockan 9 hade vi bestämt att vi skulle ses på gymmet. Men det är lördag. Ni vet hur det är. Man vill sova ut. Ordentligt. Men nej, inte idag. Någon jävel har bestämt att man ska upp och fota kl 9. Vi kan väl säga 9:30, svarar jag. Jag vill vara på gymmet tidigt. Innan folket kommer. Då är det lättare att koncentrera sig och så blir bilderna bättre, inbillar jag mig.
När jag fäller upp persiennerna i min lilla lägenhet möts jag av strålande sol. Himlen är blå och solljuset väller in. Det bildas mönster i lägenheten av de långa skuggorna. – Nu är det bästa ljuset, skriver jag i ett sms till mitt fotoobjekt. Ett försök att få honom att skynda sig.
– Det e lugnt, e på väg, svarar han. Fast egentligen är det bara skönt att få lite extra tid att göra sig klar. Förnöjt läser jag några blogginlägg i min RSS-läsare medan jag i lugn och ro äter min frukost.
Strax före 9:30 är jag i herrarnas omklädningsrum. Ingen Klingan ännu. Två veckor tidigare hade jag frågat Klingan om han ville bli fotad. Det ville han gärna. Och han verkade nästan bli lite rörd av min fråga. – Varför just jag? undrade han. Det finns ju så många andra på gymmet. Som ni kanske förstår känner jag inte Klingan så bra. Men efter att ha tränat på samma ställe i nästan tre år har vi börjat bli vänner. – Jag tror det kan bli bra bilder, försökte jag dilla i honom.
Klingan heter egentligen Simon. Simon Klingberg. Och Simon är stark. Riktigt jävla stark. Och en jävligt skön snubbe. Han pluggar sista året geovetenskap på Göteborgs Universitet. Efter skolan går Simon och tränar. Fem dagar i veckan. Killen har självdiciplin. Men träningen har en baksida, mer om det senare.
Tillbaks till omklädningsrummet. Jag behöver inte vänta länge. Efter att ha utbytt den sedvanliga hälsningen snackar vi lite skit medan jag tar de första bilderna. Klingan berättar att han har ovanligt mycket träningsvärk i benen. – Gick som en gammal gubbe när ja steg upp, förklarar han. Vi velar lite med vilka träningskläder Simon ska ha på sig. Jag har bett honom ta med en grå luvtröja, vilket han aldrig tränar i vanligtvis. Fast jag lyckas övertala honom att det ser tufft ut på bild. Så grå luvtröja it is.
Det kommer bli ett hårt pass för Simon. Jag förbereder honom på vad som väntar genom att visa några skisser. Skisserna visar något som ska föreställa Simon när han tränar ur olika bildvinklar. Hantelpress, bänkpress, chins och hantelrodd. Simon bara skrattar.
– Är det jag? Det ser ut som Turtles, säger han och fortsätter skratta. Tack så jävla mycket. Fast han har såklart rätt. Skisserna ser verkligen förjävliga ut. Tyvärr slängde jag pappret, annars hade jag visat det här.
Simon kör ett hårt pass. Han går in för varje övning, trots sin träningsvärk. Han tycker det är viktigt att han ser stark ut på bilderna. Det tycker jag med. Det är ju hela poängen. – Ska jag köra ett set till? frågar han omtänksamt efter varje set han gör. Han är outtröttlig, tycks det. Och väldigt tålmodig. Det gör det till en fröjd att fotografera.
Efter ungefär två timmar börjar jag känna mig klar med plåtningen. Då tycker Simon att vi ska köra lite marklyft. Vansinne tänker jag och fattar inte hur han orkar. Men det är klart vi ska ta lite marklyftsbilder också. – Man får ju passa på, fortsätter han. Och marklyft blir det. Och lite dips. Sedan nöjer vi oss.
När vi är klara med fotograferingen berättar Simon att han har mått lite kasst de senaste dagarna. Han berättar om vaccinsprutan han tagit mot Malaria och att den gör att man mår dåligt. Simon ska nämligen till Uganda med skolan om mindre än en vecka. Han tränar alltså fastän han mår illa. Så Klingan. Att skita i allt och bara köra på.
Angående vad jag skrev om några rader upp. Det om baksidan. Jo, det är så här. Simon väger över 100 kg. Han är en stor kille. Ja, ni ser ju på bilderna. Och det är inte fett ni ser. Ok, några kg är fett. Men det mesta är muskler. Detta verkar få många att tror att han på nåt sätt är farlig. Att han är en bad boy. För att han är stor och stark.
Han förklarade det där för mig en gång. Av någon anledning kom vi in på mitt skägg. More like my fjun. Hursomhelst. Jag frågade varför inte han hade skägg. – Du skulle passa i det, sa jag. Jo, då förklarade han det för mig. – Jag har slutat med skägg. Det gör att jag ser så farlig ut. När jag hade skägg och kommer gåendes i korridoren på skolan går folk runt mig. De tror jag är farligt eller nåt.
Men man kan inte ha mer fel. Simon är en av de snällaste personerna jag känner. Jag har aldrig hört honom vara vare sig sarkastisk, cynisk eller säga det minsta illa om någon. Han är ödmjuk. Men alla vågar inte prata med Simon. Det tycker jag är synd. Men det är inget som verkar tynga Klingan. – Det är bara att öppna med ett skämt, så brukar de slappna av.
/Reimund – 2010-11-08, Göteborg
